Kap 1
CILLA BERÄTTAR
Jag låg och krälade runt på ett dammigt golv i en skola. Förnedrande att ens vara tillbaka här. När jag tog studenten svor jag på att aldrig mera ens nudda en skola. Åren i skolan var de värsta i mitt liv. Jag var, eller är, väldigt lat. Att skriva och räkna var det värsta jag visste. Min lärare tjatade hela tiden om att jag aldrig skulle få något jobb, men hon hade ju fel. När jag fyllt 23 år så flyttade jag till Paris och hade tänkt bli konstnär. Men det blev jag inte. Jag blev modell för hattar. Inte så glamouröst som det kanske (men bara kanske) låter, det var i alla fall bra betalt. Och jag fick ju gratis baguetter. Men till slut blir man för gammal för att smila mot kameran i en gigantisk basker som ingen kommer att köpa. Då flyttar man hem till Sverige igen. Det gjorde i alla fall jag. Jag flyttade till en liten etta och trivdes jättebra. Jag bor förresten kvar där. Och visst, tvättstugan har sett bättre dagar och badrummet sjunger på sista versen men det gör inget. Efter ungefär 20 år (jag var väl ungefär runt 60 år eller något sådant) då jag träffade Jördis på ICA. Vi började prata och hon bjöd över mig på fika. När vi satt i hennes stora trädgård och drack silverte så pratade vi om allting. På något sätt så gled vi in på ämnet gangsters, jag tror att det var någon som Jördis kände som hade blivit rånad. Vi pratade väldigt länge om det och kom på att vi borde ge igen. Men vi visste inte för vad och det kan ju vara ett problem. Men det fanns mycket att välja på. På något sätt så samlade Jördis ihop ett gäng tanter med väldigt starka åsikter. Plötsligt hade vi väldigt mycket att protestera emot. Men Jördis nöjde sig inte med att vandra runt i stan med banderoller, nej hon ville bli en äkta gangster, som hon sa "en att frukta". Jag var väl inte så optimistisk till hennes planer men jag rycktes väl med lite. Och det är därför jag är här. På ett äckligt golv, i ett äckligt klassrum på en hemsk skola.
Långsamt så klippte jag av sladden som låg framför mig. En klar, två kvar. Försiktigt kravlade jag fram till den andra kabeln. Snabbt knipsade jag av den med tången jag hade med mig. Det knastrade till lite och jag höll andan, men det hände inget. Puh. Nu ville jag komma snabbt härifrån så jag bröt den sista sladden och reste mig upp. Jobbet avklarat, hela stadens datorer var nu ur funktion, Jördis skulle bli nöjd.
hahahahahaha
