Hej........

"Eftersom någon av oss råkade dra ut sladdarna till kaffemaskinerna istället för datorkablarna så måste vi komma på något nytt." Jördis kastade en elak blick mot Cillas håll. Cilla låtsades som ingenting och knaprade på sin kaka med ett oskyldigt uttryck.
"Så... Några förslag?"
Bertas hand for upp i vädret som en komet.
"Och, nej, Berta vi kommer inte att råna banken."
Berta såg besviken ut. Jördis suckade.
"Tur att någon av oss kan tänka. Jag har ju som sagt en plan." Jördis harklade sig. "Vi ska sno, eller jag menar såklart låna, allt godis i hela världen! Eller iallafall i godisbutiken nere på hörnet."
Det blev tyst. Sedan började Eva-Maja skratta.
"Det är faktiskt smart! Ingen överlever utan godis! Medans vi kan smocka i oss utan att få hål i löständerna!"
Leende såg Jördis ut över sin samling av galna tanter. Det här var början på något stort!

Det rådde fullständigt kaos i staden. Barnen i skolan skrek och gubbarna på kommunhuset slet sitt hår. Vad var fel? Varför funkade inte datorerna? En dag senare så brann allt ner. Alla dog.

Jördis drömde. Hon log i sömnen och när hon vaknade så log hon fortfarande. Men när hon kollade ut genom sitt fönster så fick hon en chock. Det var helt hemskt!! Allt var ju precis som vanligt!
Hon slet upp sin mobil, som hon hade fått i julklapp av sig själv, och knappade in Cillas nummer.
En signal. Två signaler. Tre signaler. Abonnenten du söker kan inte nås för tillfället.
"Bajs" skrek Jördis argt och stampade i golvet med sin fot.
Varför svarade hon inte? Jördis tvekade innan hon tveksamt skrev ett SMS för första gången.
"""Sv866a8ra Cilla%""" hon orkade inte ändra det och hoppades att Cilla skulle förstå. Hon knappade fram hennes nummer och skickade. Några minuter senare kom svaret med ett högt pling.
"""Jag toa""" stod det. Jördis log. Sedan ringde hon Cilla igen och nu svarade hon.
"Hej Jördis! Hur står det till?"
"Det är bara bra, tack. Jag menar att det inte är bra! Allt är ju bra!"
"Jag vet, men dom kanske inte har märkt det än, att datorerna är sönder menar jag."
"Såklart att dom måste ha märkt det! Dom små glinen är ju framför en skärm 29 timmar om dygnet!"
"Men..."
"Vi får komma på något nytt. Något elakt och hårt! Något som får invånarna att darra av skräck!!"
"Okej, ska jag ringa resten av Jördis-ligan?"
"Ja tack, vi ska ha ett möte hemma hos mig om en timme, ta med kaffe. Jag har en plan!"

                                                             CILLA BERÄTTAR

Jag låg och krälade runt på ett dammigt golv i en skola. Förnedrande att ens vara tillbaka här. När jag tog studenten svor jag på att aldrig mera ens nudda en skola. Åren i skolan var de värsta i mitt liv. Jag var, eller är, väldigt lat. Att skriva och räkna var det värsta jag visste. Min lärare tjatade hela tiden om att jag aldrig skulle få något jobb, men hon hade ju fel. När jag fyllt 23 år så flyttade jag till Paris och hade tänkt bli konstnär. Men det blev jag inte. Jag blev modell för hattar. Inte så glamouröst som det kanske (men bara kanske) låter, det var i alla fall bra betalt. Och jag fick ju gratis baguetter. Men till slut blir man för gammal för att smila mot kameran i en gigantisk basker som ingen kommer att köpa. Då flyttar man hem till Sverige igen. Det gjorde i alla fall jag. Jag flyttade till en liten etta och trivdes jättebra. Jag bor förresten kvar där. Och visst, tvättstugan har sett bättre dagar och badrummet sjunger på sista versen men det gör inget. Efter ungefär 20 år (jag var väl ungefär runt 60 år eller något sådant) då jag träffade Jördis på ICA. Vi började prata och hon bjöd över mig på fika. När vi satt i hennes stora trädgård och drack silverte så pratade vi om allting. På något sätt så gled vi in på ämnet gangsters, jag tror att det var någon som Jördis kände som hade blivit rånad. Vi pratade väldigt länge om det och kom på att vi borde ge igen. Men vi visste inte för vad och det kan ju vara ett problem. Men det fanns mycket att välja på. På något sätt så samlade Jördis ihop ett gäng tanter med väldigt starka åsikter. Plötsligt hade vi väldigt mycket att protestera emot. Men Jördis nöjde sig inte med att vandra runt i stan med banderoller, nej hon ville bli en äkta gangster, som hon sa "en att frukta". Jag var väl inte så optimistisk till hennes planer men jag rycktes väl med lite. Och det är därför jag är här. På ett äckligt golv, i ett äckligt klassrum på en hemsk skola.
Långsamt så klippte jag av sladden som låg framför mig. En klar, två kvar. Försiktigt kravlade jag fram till den andra kabeln. Snabbt knipsade jag av den med tången jag hade med mig. Det knastrade till lite och jag höll andan, men det hände inget. Puh. Nu ville jag komma snabbt härifrån så jag bröt den sista sladden och reste mig upp. Jobbet avklarat, hela stadens datorer var nu ur funktion, Jördis skulle bli nöjd.

                      Prolog


Jördis var egentligen en helt vanlig tant. Hon drack alltid 3 koppar te om dagen, gick till kyrkan varje söndag, handlade kattmat, sa att "det var bättre förr" ungefär 10 gånger om dagen och hon stickade vantar, mössor och tröjor.
Men när Jördis inte hade något att göra så ringde hon sina vänninor och bjöd över dom kaffe och kakor. På dom här små fika mötena så pratade dom om vem deras nästa offer skulle vara. Jördis tyckte att slaktarn skulle få smaka på sin egna medicin, Berta ville att dom skulle råna den lokala banken - hon hade för lite pension tyckte hon, Eva-Maja krävde att dom skulle bränna ner biblioteket. Resten av gruppen satt tysta och nickade.
"Men hörni tjejer! Vi måste ju ha ett namn på vår lilla... Terroristgrupp!" sa Eva-Maja
"Mördarmaskinerna!" Skrockade Lisen
Damerna skrattade och drack lite mer kaffe. Då spratt Silla till och sken upp; 
"Jördis Ligan - De stickande tanterna!"